Tänkte ta upp ämnet att vissa raser är farligare än andra.

Ni har säkert hört den ena sidan säga;  det bara är ägaren som kan vara bra eller dålig och motparten säger att vissa raser är jätte farliga och borde förbjudas, så som våra grannar i Danmark har gjort. jag tror att om man börjar förbjuda raser så kommer de oseriösa hundägarna välja andra raser och så efter en tids avel kan även den nya raserna vara förstörda för att man t.ex har avlat på aggressiva hundar.

Min uppfattning är att ingen av sidorna har riktigt rätt. Det är inte riktigt så svart eller vitt.

Vill börja med att ni frågar er själva vad ordet farlig i termen "farliga raser" innebär?

Sett ur mina ögon så är det en definitions fråga. Menar man då, hundens egenskaper som t.ex., lätt/svårt att bita, vaktinstinkt, kamplust, stark egen vilja mm?

Eller menar man hur hårt en viss typ av hund kan bita, hur den biter osv?

Fakta är ju att vissa raser biter hårdare än andra, i regel så biter en hund med bred käke och stort huvud hårdare än en med lite mindre, sen finns det undantag. Oavsett, så kan den hund som biter minst hårt orsaka väldiga skador om den nu skulle bli aggressiv. Vilket gör alla hundar till potentiella så kallade "farliga hundar" i min mening.

Om man nu bortser från vem som kan orsaka mest skada och tittar på det som brukar kallas aggressionsnivå så är det något som man kan påverka hos en hund oavsett ras. Dels genom avel och dels genom uppfostran och i vissa fall genom kastrering (i regel bara på hanar).

Ett experiment som pågått i runda slängar i 60 år i Ryssland på rävar har man kommit fram till att det tar bara 7 generationer om man avlar på de minst aggressiva och minst skygga rävarna , att få rävar som är väldigt orädda och sociala gentemot människor. Vilket också gäller på andra hållet dvs, det går lika fort att avla fram ett "dåligt" beteende. Med detta i åtanke så förstår man hur otroligt viktigt det är med seriösa uppfödare! Om man tex väljer att avla på ett visst utseende för att hunden ska passa vissa standarder inom tex utställning  och struntar i hur hundens psyke är, så kan man på 10 år i princip förstöra en viss linje helt!

Vad man måste ha i åtanke är att vissa raser har avlats fram för att fylla ett vist syfte, tex kamp, jakt, vall, vakt osv osv. Dessa egenskaper är programmerade in i deras gener. Ett exempel är den just nu väldigt populära Jack Russelln. Den är från början avlad för att döda råttor, vilket innebär att man ska inte bli förvånad om en Jack Russell kanske har svårare att socialisera med smådjur än t.ex en Golden Retriever. Inte sagt att det inte går, men alla olika raser har olika förutsättningar och i okunniga händer så kan det  lätt gå snett.  Du får kanske lägga ner mer tid på att en Border Collie inte ska valla joggare eller cyklister än vad du behöver på en hund som inte har så starka vallegenskaper.

Sammanfattningsvis:

Olika raser har olika förutsättningar, därför väldigt viktigt att ägaren och uppfödaren är medvetna om detta. Så ta reda på vad rasen är avlad för att göra innan du köper en hund.

Alla hundar kan bli farliga i fel händer!

Det ligger lika stort ansvar på uppfödaren att avla på ett bra beteende som på ägaren att vara tillräckligt påläst när det kommer till hunduppfostran och allt vad det innebär.

Så snälla döm inte en hund för att den ser ut på ett visst sätt, med rätt avel och uppfostran så är en t.ex en Pitbull inte farligare än någon annan hund. Tyvärr finns det oseriösa hundägare och uppfödare där ute och det är dom vi måste hålla ett vakande öga på!

Vill tipsa om denna dokumentär och sepeciellt lyfta fram den delen där dom pratar om hur snabbt man kan avla fram ett beteende, såväl positivt som negativt.

Tycker att detta är ett jätte bra initiativ!

http://gulahund.se/

Allt för ofta när jag träffar hundägare som har små hundar får jag höra, att nej det går inte och hälsa han/hon är rädd för stora hundar. Ibland stämmer det, men ofta stämmer det inte, utan det handlar om att husse eller matte är rädd för stora hundar eller att husse/matte är rädd att den stora hunden ska skada den lite mindre hunden. Det handlar oftast om att dom är lite osäkra på stora hundar för att dom aldrig fått chansen att umgås med stora hundar.

Det är lika viktigt att lära små hundar umgås med stora som det är att lära stora hundar umgås med små. Hundar är oftast väldigt medvetna om sin kropp (med undantag från valpar) och de trampar inte på en liten hund bara för att den är stor. De flesta hundar anpassar sin lek beroende på lekkamratens storlek, intensitet mm.
Att lära en stor hund umgås med en liten är ganska självklart, man ska lära hunden att ta det lite försiktigt och läsa av situationen, detta förväntas ofta av hundägare till stora hundar.

När det kommer till mindre hudar så pratas det inte så mycket om just det. En liten hund föds inte rädd för stora hundar, alla hundar har varit valpar och var omgivna av hundar som var 20ggr större än dem själv. Det är något som växer fram pga olika omständigheter. Att träffa hundar i alla storlekar och av alla raser är en av de viktigaste delarna i din valps utveckling. Den socialiseringen har du igen tiofaldigt i slutändan.
När du tränar en liten hund med stora hundar är det viktigt att du är ett stöd för hunden och att du kan gå in och bryta när det blir för tufft. Om du inte är ett stöd för hunden får du oftast en hund som  försöker fly när den inte vill leka/umgås,  vilket i olyckliga fall kan trigga en eventuell jaktinstinkt hos den andra hunden.  Är din hund trygg med dig så kan den söka skydd hos dig.  Söka skydd betyder inte att man tar upp och bär sin hund. Du måste samtidigt hitta balansen för när det är rimligt att "söka skydd" så att hunden utvecklar en sund självsäkerhet.
Ofta har det hänt när jag tränat mig hund med mindre hundar och dom tyckte det var läskigt så kom den hunden till mig och ställde sig för att den kände att jag kunde kontrollera situationen, med situationen menar jag att jag kunde få min valp att lugna ner sig. Därför är det viktigt att våga säga till andras hundar om det blir för mycket stim.
Såklart är vissa mindre hundar rädda för större hundar för att något olyckligt inträffat hunden eller husse / matte. Då anser jag att du som husse/matte måste ta ditt ansvar och träna med din hund så att den inte behöver vara rädd för stora hundar.  Börja träningen med stora hundar som ni känner och som ni vet är lugna och vana med mindre hundar. Det går att bli av med rädslor hos hundar, vi måste bara hjälpa dom att komma över sina demoner så att de kan få ett bättre liv.

Hundar busar och slår sig precis som barn gör, det är oundvikligt. Precis som med oss människor så är det en del i utvecklingen hos en valp att slå sig och få ont när dom tex brottas och leker, det hjälper till att stärka deras skelett. Tyck aldrig synd om en hund som slår sig utan behåll lugnet, annars kommer du göra hunden rädd och orolig för att slå sig. Man kan jämföra det med ett barn som ska lära sig att cykla och trillar och slår sig, efter åt är det bara upp på cykeln och försöka igen. 

Jag tänkte spinna vidare lite på teorin om att syn på ledarskap kanske borde funderas kring.  För mig är hundar i första hand individer och de kan vara lika olika som vi människor kan. Vilket i sin tur innebär att man kan inte generalisera när det kommer till hundrelaterade frågor. En metod som hjälper en hund behöver inte fungera alls för en annan. Vissa hundar måste man vara "lite tuffare" mot och andra måste man vara extremt mjuk mot. Detta har inget att göra med rasen utan med individen.  Sedan är det ett faktum att vissa raser är sk "tuffare" än andra och detta måste man också ta under beräkning. Tuffare ras betyder inte att man måste vara fysiskt tuffare mot hunden. Jag förespråkar aldrig någon form av våld men precis som med människor måste man kunna ta tag i dom och få dom att lugna ner sig. Det handlar om att göra det på rätt sätt, absolut inte använda sig av hotande signaler.

 Jag har själv en Japansk Akita som av många klassas som en "tuffare" hund. Vad det gäller uppfostrande av en Akita så är dom väldigt envisa och har stark egen vilja och du får aldrig en bra relation med en Akita om du försöker tvinga den till att göra saker. Tricket i mitt fall var tålamod och att hitta sätt att motivera henne på. Även "lura" henne lite så hon tror att det är hon som bestämmer men i själva verket gör hon som jag vill. Här kommer ett exempel. Vi har alltid extra gott godis när vi är ute och hon är lös, varje gång när hon var liten och hon kom till mig fick hon en bit godis. Hon var ju inte dum och satte snabbt det i system (till husses förtjusning) och kom springandes hela tiden och ville ha godis. Detta resulterade i att jag hade en hund som hela tiden hade koll på var jag var och kom lite då o då och det var väldigt lätt att få kontakt med henne när vi var ute och hon var lös. När detta beteende blev vardag för henne började vi med inkallningsträningen. Jag började med att säga hit varje gång jag såg att hon var på väg för att hämta en bit godis av mig. efter ytterligare ett par veckor så hade jag en hund jag kan kalla på och hon kommer, i hennes värld så säger jag -husse har en jättegod godis till dig här och hon tänker, hmmm husse tycker jag är duktig när jag äter godis och han berömmer mig. Inkallningen blir då inte det primära utan det blir istället godisätningen. Ofta är detta mycket roligare än omgivningen och % chansen att lyckas ökar markant. Detta är det mindset man får ha när man tränar med den typen av raser och individer som har väldigt stark egen vilja.

Jag förkastar inte andra metoder på något sätt utan jag vill bara att man ska tänka efter och ta hänsyn till rasen och individen.

 
Jag vill inte kalla oss en flock och att vi är ledare pga att vi gör si eller så. Jag vill kalla det en relation, partnerskap, symbios eller något liknande där alla involverade parter drar nytta av varandra. Viktigt att tänka på är att vi måste trots allt ha regler och begränsningar för våra hundar, vilka vi måste träna in och upprätthålla. Vi vet trots allt ofta vad som är bättre för hunden än vad den själv vet. De regler vi väljer att sätta upp i vår relation med hunden får inte tummas på ibland för att "hon var ju så trött, eller hon är hungrig" osv osv. Konsekvens är A och O.  Bli aldrig arg eller frustrerad på din hund om den bryter mot reglerna. Alla hundar testar i olika stor skala var gränserna går och kommer misslyckas lite då och då. Se de tillfällena som en möjlighet att träna istället för att bli frustrerad.

Glöm inte att en hund kan precis som vi;  ha en dålig dag.

P.S Detta inlägget är tillägnat alla dom som så flitigt talade om för mig att man inte kan ha en Akita lös!

Jag har fått lära mig både "hårda" och "mjuka" metoder vad det gäller hundträning och problemhundsmetoder. Jag insåg att det finns inget rätt sätt utan det finns olika sätt. Min filosofi är att se hundarna som individer där alla har olika förutsättningar och bagage. Jag tycker att det är ganska trångsynt med människor som hävdar att det är bara det ena eller det andra sättet som fungerar. Sen kom Cesar med sina metoder o plötsligt skulle alla hundägare göra som han gör. Jag tycker vissa saker Cesar gör är väldigt bra och vissa saker är mindre bra. Man måste ifrågasätta saker för att kunna utveckla sin syn på saker.

Jag tycker att som hundpsykolog ska man använda sig av de metoder man själv är bekväm med. Enligt mig så är det viktigt att känna till de olika metoderna och inte förkasta vissa tankesätt helt bara för att man fått lära sig att "så här är det"

Jag började jobba med problemhundar för snart 13 år sen och på den tiden har det kommit enormt mycket ny forskning om hundar och deras beteende under den tiden. Som den "hund-nörd" jag är så läser jag allt jag kommer över och har insett att mycket jag har lärt mig inte stämmer. Många "gamla" metoder fungerar bra men jag ser saker annorlunda nu och har fler verktyg i lådan att ta till genom att jag har en ökad förståelse för hundar och deras beteende.

Här är en artikel av Barry Eaton som jag tycker är väldigt bra. Kolla även in hans bok Dominance in Dogs: Fact or Fiction? 

The Dog In Your Living Room

By Barry Eaton

For many years now dog owners have been told they must be the pack leader. Everyone in the family must be dominant over the dog, or it may become dominant over them. Any sign of human weakness, and a dog with a dominant disposition may take advantage and make a bid for a higher status within the ‘pack’. This, we are told, is likely to lead to behavioural problems or the dog being stubborn in obeying commands. If this were to happen we were advised to implement a Rank Reduction Programme which includes, amongst other things, eating something before feeding the dog, not allowing him to sleep on your bed, not playing games of tug, and not allowing him through doorways first. In addition, as the dog’s ancestor is the wolf, the Rank Reduction Programme is based on wolf behaviour, despite the fact we have a dog in our living room, not a wolf.

New research and new theories on dog behaviour have recently come to the fore, so out of interest let’s look at a dog’s life from a different perspective. The first question we have to consider is whether the dog is a pack animal. According to ethologist Ray Coppinger, it isn’t. He studied a group of feral dogs that lived in and around a village. They had all the means of survival readily available, food from the village dumps, water, and shelter so there was no reason for them to form a pack. They lived semi-solitary lives or in small groups, probably mum and her offspring. We know dogs are social animals, as are we, which is why we can live together under the same roof. So on the basis of Coppinger’s research, as we provide our dog with sufficient food, water is always available, they have five star accommodation, exercise is provided and their health cared for, why would they form a pack with us? Another aspect of the pack theory is that packs tend to be conspecific; in other words they are made up of the same species. Therefore dogs and people cannot form a pack in the true sense of the word; a social group yes, but not a pack. Dogs don’t think like us, behave like us, smell like us, or live by the same values as us. Given these facts, shouldn’t we be questioning whether our dog in the living room really is looking for opportunities to raise its status?

Before his sad, untimely death, John Fisher was starting to question whether dogs perceived themselves as part of our pack and whether they should live by the pack rules that would supposedly reinforce our position as pack leader. Regrettably, he didn’t have the opportunity to put too much in writing about his modified views, although one of the few things he did publish was “…if it’s how you want to live with your dog I have news that is going to disappoint a lot of people who have striven to reach Alpha status – it all means diddly squat to your dog.” I think it’s worth questioning some of the pack rules we have been told over the years about how to bring up a dog to prevent it from becoming dominant. Bear in mind though that the rules are based on how wolves behave and not how our domestic dogs behave.

Eat something before feeding the dog, because the Alpha always eats first. So we get our new puppy home, call the family together, eat a biscuit, then put the pup’s food down. What is the pup really going to understand from that? Not a lot! According to research by David Mech, in a free roaming wolf pack, if the kill is big enough, there is no ‘pecking order’, and all the wolves would get stuck in. If food were in short supply, the pups’ would eat first. The dam has invested 50% of her genes in her puppies and to ensure their survival she would go without food herself. Our behaviour in making the puppy wait may cause it stress or we might encourage it to jump up in order to get its food.

Go through doorways before the pup because subservient wolves stand aside to allow the Alpha wolf to go through small openings first. As canine-to-canine communication is different to canine-to-human communication, is the pup going to understand the message behind this behaviour? We cannot mimic a dog’s body language or facial expression so the true reasoning behind this rule will be lost to the dog.

A dog that pulls on the lead is attempting to take charge of the walk, just as a dominant wolf will decide where the pack will go. OK, so a dog walking to the park is pulling on the lead, as it’s so excited at the prospect of having a good run. On the way home, when it’s tired, it’s walking on a loose lead. Should we then deduce that the dog is being dominant on the way to the park and subservient on the way home? Common sense says not.

The comparison between our dogs’ behaviour and wolf behaviour is misleading. Although the dog evolved from the wolf, the wolf has changed very little. We on the other hand have produced breeds of all shapes and sizes. We have breeds with different coat colours, types of coat, length and even no coat at all. We have dogs with different gaits, tail and ear positions. We have bred dogs to help man for guarding, retrieving, herding, pulling, sledges, hunting and just lapdogs. The dog’s brain has changed; it’s smaller than a wolf’s. It has a different conformation, different innate motor patterns, drives and motivations. A dog is not a wolf in dog’s clothing; it’s simply a dog

There are of course no guarantees that a dog will not develop behavioural problems, but there are steps you can take to minimise the risk. Choose a puppy from a breeder who rears the pups indoors so they can start to become accustomed to household noises and the comings and goings of people to the house. The breeder should also start off the socialisation process, which must continue when it gets to its new home. Teach it house rules so it knows what it can do and what it can’t do. If a large, hairy adult dog is not appreciated lying on the sofa, don’t encourage it when it’s a puppy. Start basic obedience training straight away using motivational reward-based methods, so the pup ends up being a sociable, well behaved dog with manners. We don’t have to be Alpha, dominant or pack leader, and neither does our dog. All we need to be is an owner responsible for guiding our dog, shaping and influencing its behaviour through correct socialisation and training so they can live in harmony with us.

Många förstår inte vikten av att lära sin hund att slappna av, såväl hemma som i andra miljöer som tex på bussen/tåget, uteserveringen, stranden parken osv. Att träna detta tidigt kommer ge dig och din hund en stressfriare vardag och du kommer att få en hund som du kan ta med dig överallt utan att den är stirrig.
Enklaste sättet att träna det på är att implementera det i vardagen och i all annan form av träning och lek. Tex aldrig ge hunden uppmärksamhet när den är uppe i varv. (självklart kan du ge den uppmärksamhet när ni leker och den är uppe i varv) Lek med hunden och få upp den i varv och sen lägg hunden ner och avsluta leken. Ge hunden beröm när den är lugn och slappnar av. Beröm kan vara godis, mer lek, kel o gos eller göra något annat som hunden tycker är roligt. Börjar man tidigt när man har en valp så har man till sin hjälp att valpar inte orkar så mycket och ofta behöver vila.

Träna på att hunden ska ligga och "ha tråkigt" och vila på en bestämd plats hemma. När/om hunden reser sig upp och vill ha uppmärksamhet gå bara lugnt bort med hunden till den plats den låg, utan att titta på den eller prata med den.  När du uppnått önskat resultat dvs att hunden ligger och slappnar av ge hunden beröm.

Samma procedur innan den ska gå in i en rastgård och leka tex, hunden skall vara lugn och sansad innan den får gå in. Att du sedan öppnar dörren in i rastgården blir belöningen. Detta underlättar också vid hundmötena i rastgården då andra hundar ofta inte gillar stirriga hundar som kommer in med en väldigt hög energinivå initialt.
Det är bara fantasin som sätter stop för hur när och var du kan träna på detta. Gör det till en del av er vardag och du kommer få en hund som kan vara lugn när den behöver vara det.

Se misslyckade träningstillfällen som lyckade för det är då du får en chans att visa hunden vad det är du är ute efter. Tålamod tålamod tålamod, bli aldrig arg eller frustrerad på din hund när du tränar. Känner du att "det börjar koka" i dig och du känner dig minsta lilla arg eller frustrerad så ta en paus och lugna ner dig. Du kan ju inte kräva att din hund ska vara lugn eller förstå att det är det som du är ute efter om du inte kan vara lugn.

Lycka till!

Det här är min Mira. Hon är en Japansk akita och är snart 1.5 år gammal. Hon förgyller min vardag varje dag med sin charm.